Så ja snart spyr. Imon ska jag och Texas göra debut i att tävla i viltspår, vi ska gå anlags prov och om vi fixar det så får vi tävla i öppenklass. Har knappt sovit inatt och haft en oro i magen, varför plågar ja mig själv på detta sett?
Jag har en hund som är helt fantastisk i spåret, är noga, tycker att det är roligt och är över kvalificerad. Vad oroar mig? Varför kan jag inte bara slappna av och låta Texas jobba och lösa problemet? Blir tokig! Nästa vecka på söndag är det dags för debut med Chelsea i Lydnadsklass1 och är lika nervös där, men VARFÖR? Jag vet hennes brister, jag vet hennes starka sida. Nä nu får ja skärpa mig! Det kommer att gå bra, det kommer att vara roligt. Sist vi träna: Plattsliggning- Perfekt Tandvisning- Hon ställde sig upp en gång Linföriheten- Hon går liiiite för långt fram och sätter sig ibland snett Läggande- Hon går liiite långt fram och på te baka vägen höjer hon armbågarna ngt. Ställandet- Perfekt Inkallning- Perfekt Hopp över hinder- Perfekt Apporten- Perfekt Vi har lite att träna på men det är inga "stora" saker och ja tror att det kommer att gå skit bra :-) Nä ursh ja måste skärpa mig och tänka på att ha roligt med hundarna.
0 Comments
Leave a Reply. |
Victoria BengtssonBor i Torrevieja sedan 2018, det bästa beslutet jag någonsin tagit. Archives
October 2020
Categories |